Nedanför fyren på Hanö ligger en grotta av staplade stenblock som heter Rövarkulan. Några steg därifrån löper ett gråaktigt band genom den rödaktiga graniten, och det kallas Drakamärket. Nere i avenbokskogen på södra delen av ön finns två gropar med namnen Gamla Kar och Nya Kar. Var och en av de fyra platserna bär sin sägen. Här är historien som hör till dem, och vad du ser när du står på plats.
Rövarkulan, grottan under fyren
Öns högsta mark heter Fyrkullen och ligger omkring 53 meter över havet. Uppifrån har du vidsträckt utsikt över ön och landskapet runt omkring, och därifrån går en stig ner till Rövarkulan. Grottan är en blockstensgrotta, ett hålrum mellan stora block och inte en gång som urholkats i berget, och Länsstyrelsen Blekinge skriver att den sägs ha varit gömställe för sjörövare och snapphanar.
Namnet är gammalt. I Isofs ortnamnsregister finns formen Röfvarekulan med ett belägg från 1802, och 1936 tecknades platsen upp igen, då i plural som Rövarkulorna. Traditionen sammanfattades i tre ord: ”Rövare bott där.”
Grottan är inte ensam i sitt slag. Hela östsidan av ön bryter av tvärt mot havet, och Sölvesborgs kommun beskriver strandpartierna där som fyllda av jätteblock, grottor och djupa gångar. Rövarkulan är den av dem som fått ett eget namn.
Drakamärket, och draken som flög in i berget
Strax intill grottan sitter märket. I en granitvägg löper ett tunt, veckat skikt av äldre gnejs, ljusare och gråare än graniten omkring, och det slingrar sig i en dubbel båge som en kropp i rörelse. Sägnen förklarar det så här: en drake flög varje natt över Hanöbukten, de två milen på bara två vingslag, och när fyren på ön tändes för första gången bländades den av skenet och störtade rakt in i bergväggen. Avtrycket blev kvar.
Den 30 juni 1972 gick fornminnesinventeringen över ön, mätte upp märket och förde in det i fornlämningsregistret under namnet ”Drakamärket el Draken”. Det är 1 meter långt, 35 centimeter högt och 4 centimeter brett, och sitter 70 centimeter över marken i en lodrät bergvägg. 40 centimeter under märket finns dessutom en grottöppning, 1 meter bred och 25 centimeter hög. I inventeringsboken skrev inventeraren ner traditionen med de ord den berättades i: märket slogs av en drake ”då han skuttade till och for in i berget”.
Länsstyrelsen sätter ett årtal på sägnen: 1869. Samma år restes den första fyren på Hanö, ett torn av trä på öns högsta punkt. Sägnen är därmed knuten till en enda natt, den då ljuset tändes.
Ljuset var inte särskilt starkt. Fyren från 1869 hade en fotogenlampa med fast vitt sken och rött blänk varannan minut, och Sjöfartsverket beskriver ljusstyrkan som svag. Den fick förbättras 1888 med större vekar till lampan. Det nuvarande betongtornet, 16 meter högt, kom först 1905 och tändes 1906 med ett betydligt starkare ljus. Draken i sägnen bländades med andra ord av det svagaste sken ön någonsin haft.
Väggen har en betydligt längre historia än så. Berget på Hanö är Karlshamnsgranit, vilket du kan läsa på skylten längs den geologiska stigen, och Sveriges geologiska undersökning daterar den till mellan 1,47 och 1,44 miljarder år. Uppe kring fyren är graniten rödaktigt grå och finare i kornet än på resten av ön, vilket är tonen du ser bakom bandet.
Att en slinga gnejs ligger inbäddad i graniten är inte märkligt. Karlshamnsgraniten innehåller ofta inneslutningar av grå, finkornig gnejs, och på SGU:s karta över ön går ett stråk av Blekinge kustgnejs fram just kring fyrområdet. Den gnejsen är daterad till mellan 1,80 och 1,74 miljarder år, alltså ett par hundra miljoner år äldre än graniten som omger den. Bandet i berget fanns på plats långt innan det fanns någon fyr att bländas av.
Vad är Gamla och Nya Kar?
Södra Hanö är något helt annat än den kala höjdryggen. Där tar en av Sveriges största avenbokskogar vid, sval och tät, och mitt i den ligger två runda gropar som heter Gamla Kar och Nya Kar. Länsstyrelsen kallar dem doliner och skriver att de sägs vara jättars fotavtryck och att rövare senare ska ha gömt sig i dem.
Jättar dyker upp mer än en gång på Hanö. Ön berättar själv om stenreveln Bönsäcken på norra sidan att en jättekvinna tröttnade på ensamheten och började bygga en stenbro över till Listerlandet. Hon bar stenarna i förklädet, snubblade, och tappade alltihop vid strandkanten. Två gropar i skogen och en revel av miljontals stenar har på så vis fått samma slags förklaring.
Så lägger du upp rundan
Allt utgår från hamnen. Den geologiska stigen är cirka 2,5 kilometer lång och tar dig därifrån upp på bergets topp, med skyltar om isräfflor, klapperstensfält och drumliner på vägen. Uppe vid Fyrkullen stannar de flesta för utsikten, och det är där avstickaren ner till Rövarkulan och Drakamärket börjar. Räkna med brant och stenigt underlag på den biten.
Gamla och Nya Kar ligger åt andra hållet, långt ner i skogen i söder, och de står inte utmärkta på Länsstyrelsens kartskylt över ön. Den som vill leta upp dem bör räkna med att gå en bra bit och att hålla ögonen på marken snarare än på horisonten. Ön är drygt två kvadratkilometer stor och ett antal välmarkerade stigar löper över den, så du kommer runt, men du kommer inte fram fort.
Sägnerna sitter ihop med det du ändå går förbi. Fyren är draksägnens upphov, klippan under den bär avtrycket, och skogen i söder är där jättarna ska ha satt ner fötterna. Mer om terrängen och lederna står i vår guide till karta och vandring på Hanö, och tornet på krönet har en egen historia i guiden om Hanö fyr.